Har Den allvarsamma leken liggande på nattduksbordet, nu även Le Spleen de Paris av Baudelaire, som jag fick på min 22:a födelsedag. Hörde ett program i P1 för ett tag sedan där en feministisk akademiker (dessa demoniska gestalter) dömde ut hela flanörgenren som ett uttryck för ett manligt von oben-perspektiv. Tycker det är en milt sagt onyanserad position. Flanören sätter sig över det han ser, men bara i kraft av att beskriva och benämna det, och sin klarsyn äger han till priset av maktlöshet och oförmåga att delta. – Demoni: en karaktär av oförutsägbarhet och makt, obestämd med avseende på gott och ont. Jag är ingen antifeminist, snarare tvärtom. Men kvinnor har makt över mig allra mest de intelligenta och jag är en lekboll i deras händer. Önskar att de behandlade mig, oss, mer varsamt ibland.