Carl-Johan Malmberg i gårdagens SvD:

"...hans musik är just tonåringens värld. Tonåren: då man är som lyckligast och olyckligast, känslig till överkänslighet, då man står utanför så mycket men samtidigt har aptit på så mycket. Då man känner en alldeles speciell ensamhet men också upptäcker världen. Då man ännu inte – som för så många senare i livet – stelnat i konventioner och rutin. Frågornas tid: Är livet kärleksfullt eller grymt? Det frågar sig tonåringen, och det frågar sig Mahler med sin hudlösa musik. Och han besvarar frågan: Det är både och."

Enkla ord men träffande. Jag är tonåring, fortfarande. Eller igen. Eller för första gången.