Diskussion med G. om fransmännens cynism. Hon: "Man behöver väl inte vara cynisk för att man känner sig hemma i livet?" Men det är så mycket i livet som är fruktanvärt, jag förstår inte hur man ska kunna känna sig hemma i det utan att bli kall. Om ni hjälper mig ur den insikten, är jag då räddad eller förlorad?