Master Chief John Urgayle: [quoting ”Self-Pity” by D.H. Lawrence] I never saw a wild thing sorry for itself. A bird will fall frozen dead from a bough without ever having felt sorry for itself.

Om man vill förstå sin samtid, är det till B-filmerna, skräpkulturen, man ska gå. B-filmen är affirmativ; den verkar genom att hänvisa till de föreställningar vi uppfattar som Sanningar med stort S utan att kunna redogöra för skälen till detta. Begreppet ”självömkan” är en trumf i samtalet. Kan man beslå motparten med självömkan, eller avrunda en litania med ett trotsigt ”...men jag tycker åtminstone inte synd om mig själv”, är diskussionen över.

Lättfunnen övermänniskoideologi, upprapad av enfaldiga människor som inte har en aning om vad det innebär att vara tvungen att hantera svåra känslor. Så tänkte jag åtminstone tidigare. Det finns ögonblick då en stunds frosseri i det egna lidandet kan vara det enda sättet att överhuvudtaget stå ut. Att stänga in och förneka alla de svåra känslor som dominerade min tillvaro var en strategi jag redan provat, för att jag då inte kände till någon annan, och den ledde bara till att jag blev ännu mer kringskuren och själsligen isolerad.

Men det fanns en punkt där känslofrosseriet blev en drog, en vana jag fastnade i och som hindrade mig att ta mig vidare. Kanske är jag redo att ta nästa steg nu, fast jag är bara halvt medveten om hur det ska gå till att hitta den där balanspunkten där jag kan acceptera känslorna och låta dem finnas där, utan att låta dem definiera mitt jag.