En ung kille och hans pappa på vårdcentralen. Sonen har tummen i bandage. Deras samtal är mer artikulerat och relevant i all sin vardaglighet än något jag har haft med min far i hela mitt liv. Jag vet att jag har skrivit om det här förut. Killen får ett sms och jag ler åt signalen: ”It's time for two things: kick ass and chew bubblegum, and I'm all out of bubblegum.” Sköterskan är vänlig. Knölen vid käkbenet: troligen ett invuxet hårstrå. Dödsångesten är borta för denna gång, men jag kan ändå inte hålla gråten borta på vägen hem. Människors oerhörda förmåga att stöta bort varandra står iskallt klar för mig utan någon anledning alls annat än kanske att jag håller på att sätta ut min medicin nu. Förmågan att lämna varandra åt det hav av tomhet som vi alla befinner oss i om vi inte råkar omges av människor som bryr sig om oss.