Vän! I förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes, När i ett afgrundsdjup minne och aning förgå, Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss. Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår; När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla, Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt, Säg, hvem räddar dig då? – Hwem är den vänliga ängel, Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen, Bygger på nytt din störtade verld, uppreser det fallna Altaret, tändande der flamman med presterlig hand? – Endast det mägtiga Väsen, som först ur den eviga natten Kysste Seraphen till lif, solarna väckte till dans. Endast det heliga Ord, som ropte åt verldarna: Blifven! – Och i hvars lefvande kraft verldarne röras ännu. Derföre gläds, o vän! Och sjung i bedröfvelsens mörker. Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.
Erik Johan Stagnelius Från den romantiska nihilisten
Vän! I förödelsens stund, när ditt inre af mörker betäckes,
SvaraRaderaNär i ett afgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss.
Hjertat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, hvem räddar dig då? – Hwem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade verld, uppreser det fallna
Altaret, tändande der flamman med presterlig hand? –
Endast det mägtiga Väsen, som först ur den eviga natten
Kysste Seraphen till lif, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt verldarna: Blifven! –
Och i hvars lefvande kraft verldarne röras ännu.
Derföre gläds, o vän! Och sjung i bedröfvelsens mörker.
Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud.
Erik Johan Stagnelius
Från den romantiska nihilisten