Ledan, den grå vardagen, den absoluta banaliteten. Den började växa inom mig, parallellt med idén om en transcendent värld av lycka och mening, under den tidiga pubertetens långa bilturer i riktning mot Västerås. Dess epicentrum låg någonstans i trakten av Hummelsta. Tidigare har jag alltid tänkt mig den som något man måste axla och uthärda i en anda av postlutheransk underkastelseetik. Jag har aldrig föreställt mig den som något man kan välja bort. Förrän nu.