Verkligheten är för komplicerad, så jag bygger drömvärldar åt mig själv att leva i och önskar att hela livet vore en teaterpjäs. Dagens problem: om det stämmer att tillvaron är komplex, varför känner sig enkla människor mer hemma i den än jag gör?

(Notera, jag menar inget negativt med "enkel". Det vore underbart att vara enkel. Jag är knepig och störd.)