Tog bussen ut till betonggråa Granitvägen igår, några hundra meter från Täljstensvägen där jag växte upp. Tittade på en hyreslägenhet jag blivit erbjuden genom Uppsalahem; jag nämnde det för min mentor K. och hon sade att hon påmindes om Franz Kafka som levde hela sitt liv i ett och samma kvarter. Tror jag bestämde mig redan då för att tacka nej. Men jag fick ett nedslag i en kvinnas ensamma liv i ett främmande land och det kändes starkt. Jag är kanske en romantiker, jag tror på sympatier. Vi växlade inte många ord och hennes svenska var inte lätt att förstå men jag uppfattade att hon sade att hon hoppades jag fick lägenheten.