Till S. Som jag skrev tidigare, jag tror att man tänker för att man mår dåligt och inte att man mår dåligt för att man tänker. Den postmoderna idén om språket som immanent - utan förankring i tillvarons djupare skikt - är något man får i sig med moders-mjölken. (Där har vi fransmännens cynism igen.) Språkets transcendenta potential som redskap för förändring var något jag endast sent omsider upptäckte och som överraskade mig.
Vidare. Stil är ett förhållningssätt och bör som sådant förstås inte bara som en tankestruktur utan som nära kopplad till det skrivande subjektets relation till sin omvärld. Jag kom halvvägs i Ann Heberleins bok och det som skrämde mig var just avsaknaden av stil; författarinnans oförmåga eller ovilja att låta språket ta formen av ett uttryck av hennes känsloliv.
Vidare. Det dominerande stilgrepp jag tillämpar (och som jag naturligtvis är långtifrån ensam om) är pastischens men detta bör inte förstås som någon gest av postmodern distansering och livsleda. Det enda adekvata uttryckssättet i vår tid är en metastil; en stil som i sig innesluter andra stilar, vilka bryts mot och reflekteras i varandra.
Men får inte språket sin transcendenta potential på grund av sin immanens? Språket är ju en väg till förändring just för att det man vill förändra redan är präglat av språk, man angriper det genom att ge det en ny benämning.
SvaraRaderaSedan tror jag inte att det går att skilja måendet från tankarna så lätt. Det kan mycket väl vara som du säger men samtidigt är ju tankarna det som tillåter oss att definiera vårt tillstånd, vilket gör att de har en stor inverkan på hur vi mår.
Hmm intressant... Min filosofihjärna har stannat nu. Återkommer när den kopplats på igen.
SvaraRadera