En bekant sade till mig att han aldrig vet när jag är ironisk och när jag menar allvar. Det slår mig nu att jag nästan alltid säger vad jag menar, men ofta med ett så medvetet oförställt och sårbart språk att det uppfattas som ironi. Det är naturligtvis ett sätt att skydda mig. Men reglerna för det sociala umgänget gör att sanningen inte kan uttryckas på annat sätt utan att bli pinsam.