Ikväll har jag haft ett långt uppslitande samtal med min mor. Uppslitande, men ändå försonligt. Jag fick reda på att hon var redo att lämna min far när jag var nio år gammal, men att hon till slut bestämt sig för att stanna kvar hos honom, även om inga problem var lösta. Istället för att separera gifte de sig, köpte villa och sommarstuga. Då hade jag ingen aning om svårigheterna i deras äktenskap, men jag minns de långa skuggorna i trädgården den där oktoberkvällen då vi sov över i sommarstugan för första gången. Tystnaden, ödsligheten, känslan av smygande hot; då var de helt enkelt ett med min värld. Nu vet jag var de kom ifrån.