Idag har jag suttit på Katedralkaféet vid domkyrkan och haft diskussioner om teologi, existentialism, nihilism, evolutionär psykologi, scientism och statsvetenskap tillsammans med en före detta operasångare och buddhist, en grekisk-ortodox ikonmålerska och en svensk-islamisk konvertit. (Nej jag gör mig inte till, vartenda ord är sant, fast det låter fruktansvärt pretentiöst när man räknar upp det så här.) Fått precis vad jag ständigt önskar och efterfrågar; meningsfulla samtal som rör sig obehindrat mellan en intellektuell och en känslomässig nivå. All denna stimulans och samma kväll sitter jag här och finner mig ha tråkigt. Vad begär jag av livet egentligen?

Är glad att jag känner hunger på upplevelser igen men undrar varför min aptit på livet måste pendla mellan det anorektiska och det bulimiska.