Sjuk för tredje dagen i rad. Roliga och stimulerande saker äger rum idag, som jag går miste om. I brist på annan sysselsättning plockar jag fram Horace Engdahls Meteorer som jag läste senast för några år sedan. Roligt att se mina gamla understrykningar och mer eller mindre töntiga kommentarer, men ännu mer intressant att hitta nya passager, som jag inte uppmärksammat vid förra läsningen.

Framför allt den här karaktärsteckningen, som har en slående likhet med en för mig närstående person:

"Cynismen har sitt oumbärliga komplement i den låtsade upprördheten. Om cynikern nöjde sig med att vara cynisk, skulle han vara hänvisad till att spela en passiv roll. Men nu vill han vara aktiv och gå till attack. Hur ska det gå till? För att låta trovärdig när han utslungar sina anklagelser, måste han vara upprörd. Men som cyniker är han ju känslolös! Alltså lär han sig spela indignationsteater.

Brösttonerna hos en sådan person tjänar till att dölja, att det enda som i verkligheten gör honom upprörd, är hans egen obetydlighet. Därför älskar han begreppet humbug, den underbara tanken att den ryktbarhet som gör honom betryckt skulle grunda sig på bluff. Hans förkastelsedom är ett skri från ärelystnaden i dess tillstånd av förtvivlan."