Så. Snart blir det till att torka tårarna och samla ihop sig så gott det nu går. Om ett par timmar måste jag släpa mitt kadaver ut bland de neurotypiska. Hälsa på den vackra och lyckade grenen av släkten, med vilka jag delar efternamn men inte så mycket mer. En ask handgjorda praliner har jag med mig; stanken av ensamståendeskap likaså.