Jag vill inte se Ruben Östlunds film De ofrivilliga. Jag vet redan allt om kontaktlöshet, främlingsskap och meningslöshet. Han tycks ha en särskilt iskall blick för allt sådant, det är samma iskalla blick man har för sig själv när man är deprimerad. Söker sammanhang nu. Varför kan man inte se människor med en varm blick, i svensk film exempelvis? Varför kan man inte se allt som människor bär inom sig, istället för bara svårigheterna i att förmedla det. Det är väl för att det så ofta blir lättköpt och lättfunnet. Populärkulturen svämmar över av sammanhang. Men jag behöver sammanhang som är äkta, som går djupare. Man måste i alla fall försöka skapa dem, även om det alltid kommer att finnas revor i väven.