En morgon av grubblerier och aporier. Plockar upp Lowden och får plötslig klarhet:

”Poesi? Det krossade och passerade hjärtats oförmåga att tala i fullständiga meningar. Var så. Då. Den våren 2003. Allt gjorde ont. Poesi hade dödat. Prosa var en fotbollsplan. Jag hade inga knän. Ordlistan det enda läsbara. Molekylerna i det samtalade och skrivna. Från pärm till pärm. Listade allt okänt.” (s. 403)

Att borra ner sig i detaljer när alla helheter löses upp, för att finna nya korrespondenser, bilda nya djupare sammanhang.